Många anser att Örjans vall är Sveriges vackraste fotbollsarena och den 30 juli fyller arenan 100 år. Sven Aremar var fritidschef i Halmstad kommun mellan 1965 och 1977 och han har i olika artiklar skrivit om Örjans vall och arenans historik.
Under några dagar kommer de 100 åren sammanfattas här på hemsidan. Mycket av texterna är från Sven Aremars bok ”Halmstad Kors och tvärs i tid och rum” och från artikeln ”Örjans vall 75 år”.
I slutet på 1800-talet var de första idrottsarenorna i Halmstad mycket primitiva. Det ändrades när den store idrottsvännen och ägaren av Sommarlust (Folkparken) C A Freckman erbjöd föreningarna i Halmstad att bekosta och anlägga en idrottsplats. 1909 stod idrottsplatsen i Sommarlust färdig för invigning och här spelade HBK sina matcher från och med 1918. Innan dess hade HBK varit på Wasaplanen som låg vid Radioplan.
Brist på pengar och frivillig arbetskraft gjorde att idrottsplatsen med åren försämrades och hos idrottsföreningarna fanns det ständigt en önskan om att få en idrottsplats centralt belägen i staden. Många olika förslag på platser togs fram men alla förslag föll på grund av att beslutande myndigheter hade andra planer för de föreslagna områdena. Då ansökte Idrottsföreningen Kamraterna, IS Halmia och HBK år 1919 om att få ett anslag på 2 000 kr för att förbättra idrottsplatsen Sommarlust. Drätselkammaren, den tidens kommunstyrelse, yrkade avslag med motiveringen, att ”den idrott, som föreningarna huvudsakligen bedriver på idrottsplatsen utgöres av fotbollsspel, en art av idrott, som enligt Drätselkammarens mening på grund av sin förråande natur alldeles icke bör uppmuntras genom anslag från stadens sida”.
Skapa sysselsättning
I början av 1920-talet var arbetslösheten stor i Sverige och även i Halmstad. Statsmakterna beslöt om åtgärder för att skaffa sysselsättning och en av åtgärderna var att man skulle lämna bidrag för anläggande av idrottsplatser i landet. Idrottsmännen och deras sympatisörer i Halmstad såg nu en möjlighet att lösa stadens idrottsplatsfråga och de hade ett möte med ordföranden för Halmstads arbetslöshetskommitté, borgmästaren Georg Bissmark.
En av de viktigaste frågorna vid mötet var att hitta en lämplig plats. Den tillförordnade stadsingenjören D Aronsson kom då med förslaget att lägga idrottsplatsen på de s.k. magistratsjordarna intill Nissan norr om Högre Allmänna Läroverket, nu Örjansskolan. Marken tillhörde Wallbergs Fabriksaktiebolag, men det fanns möjligt att byta mark med staden.
Idrottsplatsfrågorna fick nu en snabb behandling. Den 13 maj 1921 lämnade direktör Johan A Andersson in en motion i ärendet till stadsfullmäktige, där han var ledamot. Han föreslog att staden skulle godkänna avtalet med Wallbergs om markbyte och att på området anlägga en idrottsplats som nödhjälpsarbete enligt de ritningar som upprättats av ingenjör Aronsson. Kostnaderna beräknades till 105 000 kr, ca 3 miljoner i dagens penningvärde, och staden skulle lämna bidrag för schaktning, dränering och planering. Den 25 maj 1921 beslutade stadsfullmäktige att godkänna avtalet om markbyte och låta bygga den nya idrottsplatsen.
Man anlade en ny väg längs med Nissan och då fick halmstadborna ett bättre promenadstråk till förlustelsestället Laxön. Markarbetena var en tung uppgift. I väster gick en vall, som schaktades bort och blev ståplatsläktare. Stora jordförflyttningar gjordes för planer, banor och terrasser och det tunga arbetet utfördes utan mekaniska hjälpmedel. Fotbollsplanen anlades efter alla konstens regler med noggrann planering och matjord av bästa kvalitet. Friidrottsbanorna fick slagg i botten och kolstybb på ytan och tennisbanorna gjordes med stenmjöl, grus och jord och blev hårda som cement.
Kronprins Gustav Adolf, här i mitten, invigde Halmstads Idrottsplats den 30 juli 1922.
När idrottsplatsen var färdig i juli 1922 bestod den av 41 000 m2 och nu är ytan 95 000 m2. Entrén var murad av handslaget tegel och en spaljé med klängväxter samt vildvin runt pelarna gav liv åt teglet. Klubbhuset på terrassen, nuvarande Örjansstugan, byggdes i stil som en gammal ryggåsstuga och hade bruna väggar och torvtak. I huset hade vaktmästaren sin bostad.
Åskådarläktaren var en träbyggnad på betongsockel med brutet tak som bars upp av många pelare. På kortsidorna fanns öppningar och en bred trappa ledde upp till läktarens 425 platser. Byggnaden var vid den tiden en stor attraktion både för publiken på åskådarplats och idrottsmännen, som i det inre hade alla bekvämligheter som de tidigare inte varit vana vid.
Högtidlig invigning
Halmstads Idrottsplats, som den först kallades, invigdes högtidligt den 30 juli 1922 av HKH Kronprins Gustav Adolf. Händelsen var det största arrangemanget i Halmstad sedan utställningen 1912. I staden var det allmän flaggdag och i strålande solsken strömmade folk till idrottsplatsen och det var stor trängsel. När samtliga åskådare hade räknats in, fanns det 12 000 personer på platsen.
Invigningen blev pampig. Hallands regementes musikkår spelade och blåste fanfar, över 100 idrottsmän från hela landet paraderade med fanor och tal hölls av Kronprinsen och flera myndighetspersoner. Efteråt blev det friidrottstävlingar med alla tillresta stjärnor och lokala förmågor.