Axel Winberg var blott 22 år gammal när han 1914 var med om att bilda Halmstads Bollklubb och han blev föreningens första ordförande. I dag är det 130 år sedan han föddes.
Han var mannen som höll i klubban under de sex första åren samt under första jubileumsåret 1924. Under denna tid gick HBK från att vara en nybildad förening som spelade på Wasaplanen (vid Radioplan) till att vara en av Hallands främsta föreningar till bättre möjligheter på Sommarlust och senare på Örjans vall.
Axel Winberg, som civilt var snickarmästare, var även med i Hallands Fotbollförbunds styrelse under tio år. Han avled 1963 – 71 år gammal – och fick således aldrig uppleva guldåren men väl flera allsvenska säsonger med höjdpunkter 1934 (brons) och 1955 (stora silver). Utan hans ledargärningar hade HBK kanske aldrig blivit den klubb den är i dag.
Systersonen Clas Amilon har bl.a. varit Kriminalvårdschef. Axel var kusin med en annan stiftare, Carl Winberg.
AXEL WINBERG
Född 17 januari 1892, avled 26 maj 1963 (71 år). Ordförande 1914-19, 1924, styrelseledamot 1922-23, 1925. Stiftare.
Nedan följer hans text i Jubileumsskriften från 1924 när HBK fyllde 10 år.
-----
När vi bildade Bollklubben
Grunden till nuvarande Halmstads Bollklubb lades år 1913, då vi, några pojkar från Väster, bildade Idrottsföreningen Viking.
Själva namnet Viking blev icke så långvarigt, redan följande år ändrades det, då planerna på att söka inträde i Riksförbundet togo fastare former. När dessa planer mognat så pass, att vi voro redo att begära inträde i förbundet, kom vår ansökan inte från Idrottsföreningen Viking, utan från Halmstads Bollklubb, vilket namn vi då på ett sammanträde enhälligt antagit.
Medlemmarna i Bollklubben, som vid dess stiftande uppgingo till ett så blygsamt tal som 11, hade förut tillhört dels Idrottsföreningen Kamraterna, dels IS Halmia, den tidens största idrottsföreningar i Halmstad. För att vi västerbopojkar skulle få bättre tillfälle till träning bildade vi Viking. Våra träningar – fotboll förstås – voro förlagda till planen vid Stenvinkelsgatan eller Wasaplanen, som den då kallades. Majoriteten tillhörde och spelade fortfarande i Kamraterna, men därigenom att vi tränade ofta kommo vi att sluta oss närmare tillsammans och tanken på att bryta oss helt ur Halmia och Kamraterna låg inte så långt borta. Det, som gjorde att denna tanke realiserades och som var egentliga orsaken till bildandet av Bollklubben kan väl nu för många synas bagatellartat, men i samband med andra orsaker blir saken lättförklarligare.
Av flera orsaker kände vi oss aldrig riktigt hemma i IFK. Än det ena och än det andra gjorde, att vi tyckte oss vara styvmoderligt behandlade av höga vederbörande. Att det under sådana förhållanden icke skulle behövas mycket för att vi skulle ställa med en liten revolution, är ganska lättförklarligt. Och så kom droppen som gjorde att bägaren rann över. När vi – 2:dra lagets spelare – en gång begärde fotbollströjor, svarade man oss helt enkelt, att föreningen inte ville kosta på sig en sådan utgift. Ville vi ha tröjor kunde vi skaffa sådana själva eller mycket väl spela i vanliga skjortor.
Vi skaffade oss tröjor! Men inte sådana, som buro IFK:s färger, utan de, som nu föras av Halmstads Bollklubb, den välkända blå tröjan och de svarta byxorna.
Vi handlade raskt. Vikings styrelse sammankallande ”vikingarna” till ett möte å hotell Lugnet, som på den tiden var beläget vid Stora Torg, över Lantmannabankens nuvarande lokaler. Vi voro inte många, men tillräckligt många i alla fall för att fatta det betydelsefulla beslutat att söka inträde i Riksförbundet. Närvarande vid sammanträdet voro: Hugo Andersson, Ernst Andersson, Ture Andersson, Karl Winberg, Axel Olsson, Kilian Pettersson, Ivar Ausell, Olle Holmén, bröderna Erik och Arthur Claeson samt undertecknad.
Vid sammanträdet å Hotell Lugnet fattades två beslut av avgörande betydelse:
1:o. att Idrottsföreningen Viking skulle söka inträde i Riksförbundet under namnet Halmstads Bollklubb och
2:o. att de medlemmar, som tillhörde andra föreningar, genast skulle begära sitt utträde ur dessa och endast spela för Bollklubben. Dessutom bestämdes bl.a. att klubben skulle specialisera sig på fotboll och bandy.
Den första styrelsen, som nu tillsattes och genast började att fungera, hade följande sammansättning: ordf. undertecknad, vice ordförande Axel Olsson, sekr. Ivar Ausell, kassör Hugo Andersson och materialförvaltare Karl Winberg. Kapten för laget blev Ernst Andersson, som redan då var den främste spelaren, den oförliknelige teknikern, den sammanhållande länken och stöttespelaren framför alla andra.
Den dröjde en tid innan det officiella meddelandet på att vi vunnit inträde i Riksförbundet anlände.
Den 6 mars 1914 kom så detta meddelande – och denna dag räkna vi som Bollklubbens födelsedag. Kanske gjorde vi fel häri, kanske skulle den dagen, då vi höllo det första sammanträdet räknas som födelsedagen – men för oss betydde den 6 mars nästan mera än den första sammanträdesdagen. Den 6 mars – den dagen betydde för oss att voro likställda med övriga föreningar i staden och att vi på allvar kunde taga upp kampen mot dem, den dagen betydde för oss, att i och med att vi vunnit inträde i Riksförbundet, förpliktigade detta oss att sätta in alla krafter på att föra fram HBK från det obemärkta skymundan till något, som alla kunde se och alla lära känna. Den 6 mars stod för oss som det första officiella erkännandet att vi hade något att kämpa för och ett mål att vinna.
Från en liten förening på 11 medlemmar, ha vi från början haft glädjen att se hur Bollklubben dag efter dag, år efter år fick alltmera luft under vingarna och växte till en sammanslutning, som bara för 10 år sedan var något otänkbart.
Av den lilla fribrytareskaran har blivit en förening, som nu räknar 600 medlemmar, - visar inte detta bäst av allt, att vi verkligen hade något stabilt att sätta in våra krafter på och att det var en god sak vi kämpade för?
Att Bollklubben emellertid kunnat växa till en sådan sammanslutning – det är inte ett verk av någon eller några, det är frukten av allas gemensamma arbete för föreningen. Enighet och oegennytta äro de drag som kännetecknat vårt arbete och fört oss fram till den position, vi nu vunnit. Men detta faktum ger oss något att tänka på, de gångna årens arbete och arbetsresultat förpliktar för framtiden! Det är med tanke på denna förpliktelse, som jag nu till slut tillåter mig att uttala den förhoppningen, att den enighet, som hittills präglat vårt arbete, även i fortsättningen skall följa Bollklubben och att denna enighet skall ge den styrka och kraft, som leder till den slutliga segern.
Halmstad i jan. 1924
Axel Winberg