Först
sjutton år som spelare (och tränare) och sedan trettiotre år som kassör i
HBK-Ringen. Gunnar Johansson är en av de största HBK:arna genom tiderna.
Han började spela fotboll hemma på hönsgården men de första tävlingsmatcherna kom i Nyhems skolturnering där han spelade för Nyhemsskolan 1943.
- Vi vann och det var första gången som Nyhemsskolan vann. Jag började spela i Leikin då och där var jag till jag var femton år och gick då över till Bollklubben 1946. I HBK blev JSM-guld första året och även året efter, vi vann ju två år på raden, säger Gunnar, som från början faktiskt var Halmian då flera skolkamrater höll på de rödvita och han hade en släkting som tog med honom på deras matcher.
Vinnare av JSM 1946. Gunnar står i översta raden fyra från vänster.
Han blev dock HBK:are och efter två år i föreningen fick han debutera i A-laget. Det var den tjeckoslovakiske tränaren Vaclav Simon som tog upp han i A-laget.
- Den första matchen i A-laget var på sommaren 1948 i en vänskapsmatch mot Getinge och då fick jag spela högerinner. Jag hade alltid tidigare spelat mittback, eller centerhalv som det hette på den tiden, men han satte mig som inner. Några dagar senare spelade vi i Gislaved, då fick jag också spela inner och jag gjorde två mål. Sen när jag på hösten kom med i A-laget då fick jag spela centerhalv. Debuten var i tvåan i Billingsfors, minns Gunnar.
På den tiden spelade man enligt spelmodellen 2-3-5.
- På den tiden hade vi högerback, vänsterback och centerhalv som mittback. Sen fanns det två ytterhalvor, men man var egentligen både inner och halvback. Man fick jobba både upp och ner. Innrarna gick ner så de var också lite halvbackar.
Gunnar Johansson och laget 1949 efter en match. Gunnar trea från vänster i översta raden.
Med Olle Eriksson som tränare kom förändringar då han gjorde om i laget.
- Olle byggde 55:orna kan man säga. När han kom så spelade jag centerhalv och Åke Hallström högerhalv. Han skiftade mellan oss. Likadant med Olle Ericsson som spelade vänsterinner men han satte ner honom som vänsterhalv. Det var ”Olle-tränare” som kom på det.
Under sina år i HBK fick han uppleva många olika träningar.
- De var duktiga var och en på sitt vis. Olle Eriksson körde väldigt mycket på Galgberget med kondition och styrketräning. Det var inte så mycket teknik på den tiden. Det gällde att ha kondition för det hade man nytta av sen, säger Gunnar.
Senare kom en skåning som tog HBK till stora silver, men ändå var det inte prickfritt.
- Helge Ahlström var en duktig tränare och han hjälpte ju till i landslagssammanhang också. Han lyckades aldrig hundraprocentigt i Halmstad då han inte gick hem riktigt här. Visst var han kompetent men han var inte den personligheten.
Gunnar står trea från vänster i denna bild från Rekordmagasinet 1949.
- 1958 kom Emil Firics med en del nya idéer. Han var en av de första utländska tränarna vi hade och i början var det inte så lätt att förstå honom. Därefter kom Istvan Wampetits men han hade haft sina bästa dagar innan. Han hade varit i många lag, han tog fram Degerfors, och hade ett stort kunnande men var över 60 år när han var här, berättar Gunnar och håller med om att tränaren var på nergång.
I dag är HBK-spelarna heltidsproffs med ibland åtta, nio träningar i veckan. Så var det inte på 1950-talet. Gunnar, i dag 92 år ung, minns hur det var på den tiden.
- Vi tränade för det mesta tre träningar i veckan. Det var tisdagar, torsdagar och fredagar under säsongen. Efter den sista träningen i veckan hade vi möte på Sylves konditori, som låg på Badhusgatan, där fick vi fika och reda på laget inför söndagen.
Vem var det som ansvarade för laguttagningen, var det tränaren eller lagledaren Bengt Winge?
- Det vet inte jag för vi hörde ju inte hur de resonerade men jag misstänker att Winge hade sista ordet.
På den tiden satt både tränaren och lagledaren på bänken men efteråt så var det bara en som uttalade sig.
- Utåt mot pressen och allmänheten var det Winge. Han var väldigt duktig.
Gunnar Johansson i aktion i en match med Hallandslaget 1953.
Under 1950-talet var det många spelare av de så kallade 55:orna som var ledande i laget. Vad var det som gjorde 55:orna så bra?
- Det var väl att vi var Halmstadbor allihop förutom ”Ludde”. Vi var fem stycken som hade spelat ihop ända sen pojklaget. Vi mognade efter hand genom åren och blommade upp när vi var lite över tjugo år. Som sagt lade Olle tränare den sista pusselbiten.
- Vi var offensiva, vi gillade inte defensiv fotboll. Det var ju fem man i kedjan och två ytterhalvor, så vi anföll alltid med sju man.
1953/54 vann HBK div II Götaland, som bestod av fjorton lag, och tog steget upp i Allsvenskan efter att ha varit tolv poäng före tvåan i serien. Målskillnaden var imponerande 79-25, vilket var ett snitt på tre gjorda mål per match.
- När vi vann Götalandsserien så var det överlägset. Vid två matcher på vårsäsongen gjorde vi nitton mål. Vi vann mot Motala med 9-2 och några veckor innan hade vi slagit Redbergslid med 10-1. Det tror jag aldrig har hänt. De var ändå inga dåliga lag som låg i botten, Motala låg t.ex. på övre halvan och de hade Gösta Löfgren i laget, han spelade även i landslaget.
Seriesegrare 1954 och klara för Allsvenskan. Gunnar längst ner till vänster.
Som nykomling 1954/55 började det med förlust borta mot Djurgårdens IF men på hemmaplan gick det bättre.
- Under den hösten spelade vi sex hemmamatcher och hade målskillnaden 14-1 på dessa. Det måste vara lite originellt och målet vi släppte in var när vi förlorade med 0-1 mot AIK.
Säsongen slutade med stort silver och under nästa säsong kom HBK:s största allsvenska seger hittills. HBK slog Västerås SK borta med hela 9-0 och noterbart är att det bara var två målskyttar.
- Lars-Olof (Jingblad) gjorde första målet, sedan gjorde Östen Ståhl sex raka innan Lars-Olof gjorde de sista två. Efter matchen kom journalister in och påpekade för Östen "att du skulle gjort ett mål till så hade du tangerat Gunnar Nordahls rekord på sju mål". Då svarade Östen "det kan jag göra när vi möter dem hemma".
- När vi mötte dem hemma på våren så fick vi stryk med 1-3, minns Gunnar.
HBK åkte ur Allsvenskan 1959 och det blev en säsong till i föreningen innan Gunnar lämnade för att bli spelande tränare i Varbergs BoIS.
- Jag var där i tre år. BoIS vann inte alltid men slog HBK, det hoppas jag inte händer nästa år, skrattar Gunnar och tänker på de allsvenska drabbningarna 2023.
Gunnar Johansson hade tre bra år i Varberg men till slut blev det HBK igen.
- Jag hade en fin tid i Varberg och det gick bra också. Det var trevligt men det var lika roligt att komma tillbaka till Bollklubben. Det var lite kontroversiellt då jag hade skrivit på för Varberg men blev övertalad av Bollklubben. Olle Ericsson var redan klar och han ville ha mig också, så då blev det övertalning. Jag var så god vän med Olle, och ville han vara ihop med mig så tog jag det. Varberg höll på att stänga mig i ett år och det var bara med en röst som jag klarade mig. Annars hade jag fått stå över i ett helt år.
Innan han blev klar för HBK igen så ville Halmia ha honom som tränare.
- De kontaktade mig men det blev ingenting med det.
Senare var ju både Åke Hallström och Lars-Olof Jingblad tränare för Halmia.
- Det kunde gått så galet här också men det blev det inte.
Halva laget var Bollklubbare när Sveriges B-landslag mötte Norge på Örjans vall: Lennart Westergren, Gunnar Johansson, Östen Ståhl, Nisse Håkansson och Sylve Bengtsson.
Hur var rivaliteten mellan stadens två stora klubbar på den tiden?
- På min tid var man Halmian eller Bollklubbare men mellan spelarna var det inga problem. Vi tränade samtidigt på Örjans och vi satt i bastun tillsammans. Vi var även tillsammans i Hallandslaget och kom bra överens med Halmianerna men på planen var det annat.
Första säsongen som spelande träningar blev det serieseger i div. II och allsvenskt kvalspel.
- Vi var inte mogna för Allsvenskan och det visade sig också. Året efter tappade vi någon spelare och vi höll inte den klassen då, så det var väl att vi inte gick upp.
Året efter blev tyngre. Någon spelare försvann och det hela slutade med degradering.
- Vi åkte ju ut på sista matchen och det var tråkigt för vi hade gjort en rätt bra höst. Jag och Olle spelade inte på våren och vi blev lite långt efter från början, så det var inte lätt att ta igen, menar Gunnar som lämnade efter säsongen.
- Jag var spelande tränare i två år i Oskarström men sen la jag, som man säger, kängorna på hyllan.
Enligt Gunnar var den bästa matchen borta mot HIF 1955. Här är en lagbild från den matchen med Gunnar nere till vänster.
Han kom tillbaka till HBK i en helt annan roll 1969.
- Jag var med och startade HBK-Ringen där jag var kassör i 33 år. Så det blir femtio år aktiv i Bollklubben med sjutton som spelare, säger han med stolthet.
1955 fick han spela i B-landslaget mot Norge hemma på Örjans vall. Hela fem HBK:are i startelvan och med Olle Ericsson som reserv, något som aldrig tidigare eller senare hänt. Han blev uttagen i A-landslaget men det blev inga matcher.
- Jag var uttagen tre gånger i A-landslaget. Det var mot Österrike i Stockholm, Danmark i Köpenhamn och Frankrike i Paris. Det var Putte Kock och George Raynor som skötte det på den tiden. Då fick man inte byta om det inte var någon skada, så man satt på bänken och nästan hoppades att någon skulle skada sig, skrattar han.
- Nej, så ska jag inte säga, men det var enda chansen att få spela. På den tiden spelade spelare som Kalle Svensson, ”Julle” Gustafsson, Kurre Hamrin, Sigge Parlin och inte minst Orvar Bergmark i landslaget. Det var en upplevelse att få vara med.
1959 åkte HBK ur Allsvenskan och Gunnar syns här nere till vänster. Ovanför målvakten syns Stig Nilsson, sedermera stor ledare i föreningen.
Han fick även under en sexveckorsperiod klä sig i Malmö FF:s klubbfärger.
- På den tiden var det inga Europacuper eller andra tävlingar utan då var det vänskapsmatcher. Malmö hade blivit inbjudna till Sydamerika och då ringde Eric Persson precis innan jul och bjöd in mig. Vi åkte på Nyårsdagen och kom hem i slutet på februari, så det blev sex veckor där nere. Det var en helt enorm upplevelse, säger Gunnar.
- Vi spelade i Argentina och Chile men vi åkte även igenom Brasilien och skulle spelat i Paraguay men det blev inte. Just i Argentina var det taggtrådsstängsel runt plan och vallgrav, så var det på den tiden.
- När vi var i Chile fick man till och med bada i Stilla Havet, det är inte många som har gjort.
Spelarbilder på Gunnar från 1950-talet.
Hur var det att komma till en helt annan klubb?
- Malmö var en fin klubb. Eric Persson var ledare, hövding och ensamhärskare. Där var inga fler ledare med förutom en materialförvaltare och en tränare, annars skötte han alltihop. Han var fantastisk.
- Det såg man även i andra föreningar, Stig Svensson i Öster bestämde väl allt, Stig Nilsson här i Halmstad och Anders Bernmar i Göteborg. Då hade inte tränarna så mycket att säga till om.
Vad var din styrka som fotbollsspelare?
- Det ska väl andra bedöma. Jag var inte riktigt bra i någonting men var jämn. Jag var väl skaplig med bollen och rätt så bra på huvudspelet. Jag läste spelet bra tyckte jag själv, om man kan det så vinner man mycket annat också, säger Gunnar, som var en flitig spelare som i stort sett aldrig missade en match.
- Jag spelade faktiskt i sex år i rad utan att vara borta en A-lagsmatch. På den tiden fick man inte byta så alla mina matcher är hela. Nu kan man hoppa in i fem minuter och få en match, menar Gunnar som spelade 463 matcher i HBK.
Porträtt av Gunnar Johansson, signerad av Hermansson.
Om du minns tillbaka, vilka matcher minns du då?
- Den bästa matchen gjorde vi mot HIF på Olympia då vi vann med 3-1. Jag tycker nog det är den bästa matchen vi gjort. Sen naturligtvis silvermatchen, veckan efter, hemma mot Djurgården, 0-0. Vi satte publikrekord (19 783) och det står sig än i dag. Jag har förresten varit med på Bollklubbens två bästa publikmatcher då den näst högsta (17 064) är kvalmatchen mot Öster 1964. Det är rätt kul att ha varit med i båda dessa. Nu för tiden är det inte så mycket folk.
När han är hemma följer han inte matcherna live längre.
- Jag vågar inte följa matcherna då jag blir så nervös. Om jag går på Örjan och sitter där, då går det bra, men inte att höra på radion. Jag väntar till det är slut. Då är det som det är och då kan man inte ändra på något. Men att sitta och höra när de kommer i radion till Halmstad, då tänker man att nu leder dem och så är det kanske tvärtom. Det har blivit så de sista åren att jag väntar tills det är slut. Annars följer jag HBK helt och läser allt om klubben.
1964 blev Gunnar spelande tränare tillsammans med Olle Ericsson. I mitten Rolf Larsson.
Vad har HBK betytt för dig?
- Jag har varit aktiv i femtio år i föreningen, säger Gunnar.
Mer behöver man inte säga om denna gentleman. Visserligen Halmian från början men det rättade till sig. Det är vi glada för.
GUNNAR JOHANSSON
Född 27 april 1930
Klubbkarriär IF Leikin 1943-46, Halmstads BK 1946-60, Varbergs BoIS 1961-63, Halmstads BK 1964-65, Oskarströms IS 1966-67
Allsvenska matcher/mål 115/4
Kvalmatcher/mål 3/0
Div. 2-matcher/mål 157/8
A-lagsmatcher 463
Vinnare Stora silver 1954/55, JSM-Guld 1946, 1947, Div. II 1953/54, 1964. Högsta förtjänstmedalj 1994, HP-Dribblern 1959
Spelande tränare 1964-65
Landskamp 1 B