Christian Järdler fick till slut spela med "sitt" HBK

Att Christian ville spela fotboll som liten var väl inte så konstigt. Pappa Ingemar spelade ju i HBK några säsonger under Roy Hodgsons ledning. Christian var en talang och provtränade både med HBK och Helsingborgs IF i tidig ålder.
-Jag minns att jag var med Robert Nordström och HBK som 16-åring på en turnering i Holland, kommer ihåg att jag bodde tillsammans med Martin Prahl i en värdfamilj. 

Här finns alla artiklar om gamla HBK:are.

Medvetet valde han att spela seniorfotboll före ungdomsfotboll och spelade som 16-17 åring med Ängelholms FF i div. 3. Till slut blev han tvungen att välja och då skrev han på för HIF.
-I HIF gick det ganska snabbt och efter ett år flyttades jag upp i A-truppen, som var ett starkt lag och spelade Champions League. Sören Cratz var tränare 2002 när jag fick ersätta Mikael Hansson som fick en korsbandsskada. Debut mot AIK i juni, vi vann med 3-1, och sen var jag ordinarie ända fram till jag flyttade till Turkiet i juli 2005.

U21 i EM-slutspelet 2004. HBK:arna på bild är Markus Rosenberg (20), Andreas Johansson (11), Christian Järdler (16) och Dusan Djuric (21).

Under sina år hade han varit uttagen många gånger i ungdomslandslagen och när Sverige spelade EM-slutspel 2004 med U21-landslaget fick han vara med.
-Under landslagsåren var jag och Ante (Andreas Johansson, HBK) rumskamrater. Det var hela tiden väldigt motiverande och roligt att komma med, ett roligt avbrott och träffa andra jämnåriga spelare från andra klubbar. Landslagsspelet minns jag med glädje och stolthet. Det är många av dessa som jag fortfarande har lite kontakt med. En del spelar fortfarande, någon är tränare och någon är sportchef, berättar Christian.

Under sommaren 2005 lämnade han HIF för ett äventyr i turkiska Genclerbirligi, där han direkt fick känna av den tuffa försäsongen som är under en kort tid på sommaren.
-Jag åkte rakt ner till ett läger som var under två veckor i bergen. Vi tränade på hög höjd och vi sprang otroligt mycket. Därefter blev det två veckor i Belgien med lite matcher och sen var det premiär.

Målskytt för Helsingborgs IF 2004.

Han var inte ensam svensk när han skrev på ett treårsavtal. Samtidigt köptes Fredrik Risp från IFK Göteborg och han hade sin Linda med sig. Även om det bara blev en höstsäsong så gick det ganska bra sportsligt för Järdler.
-Det gick helt ok, jag spelade 12 av 20 matcher. Jag var inte given men inte heller utanför. De hade en vänsterback till som var defensivt bättre än mig, så han spelade fler bortamatcher och jag spelade oftast när vi var på hemmaplan eller räknade med att ha mer boll.

-Jag åkte hem för att fira jul och hade landat på Kastrup, när jag såg att Hasse Borg i MFF hade sökt mig. De hade precis sålt Joseph Elanga till Bröndby och ville ha mig, men jag tackade nej. Genclerbirligi ville dock ha in en ny anfallare och eftersom utlandskvoten var full blev de positiva när de hörde om Malmös intresse. Det gjorde att jag inte kände mig så prioriterad och Malmö hade ett bra lag så jag flyttade hem inför 2006.

Tiden i Malmö FF blev inte riktigt vad Christian Järdler hade tänkt sig.

-Min tanke var att Malmö hade ett bra lag, som hade vunnit guldet 2004, och jag trodde vi kunde vinna igen. Så jag gör det bra i allsvenskan igen och sen sticker ut i Europa igen, men vi lyckades inte och kom någonstans i mitten av tabellen, säger Christian, som då hade Sören Åkeby som tränare. 

Det tog tre omgångar sen var smällen framme, den som förstörde stora delar av hans karriär.
-Vid en match kolliderade jag med en egen spelare. Vi gick upp för att nicka och han skallade mig i ansiktet. Jag krossade okbenet, bröt käkbenet och fick en rejäl hjärnskakning, minns Christian.

Det blev operation då hans högra ansiktssida krossades och han var inte tillbaka förrän framåt höstsäsongen. Då hade en ung debutant fått spela i hans ställe och han tog för sig; Behrang Safari. Året därpå spelade han det mesta men Christian kände att det lyfte inte för honom. Inför 2008 kom Roland Nilsson in som tränare och det blev mycket in och ut i laget, och ibland upp på mittfältet.

I HBK fick han åter träffa bekantskap med Andreas Johansson som han var med rumskamrat med i U21-landslaget.

-Jag hade ett år kvar på kontraktet men ville därifrån, då jag kände att ”Rolle” inte satsade på mig. Så jag slängde i väg ett sms till ”Ante G” i HBK och han berättade det för ledningen. Janne Andersson ville föryngra lite i försvaret och då passade det bra in med mig. Att få skriva på för HBK som jag är uppväxt med att heja på kändes som att komma ”hem”, säger Christian, då HBK alltid har varit hans lag.

I HBK blev det fem säsonger men några av dem förstördes av att hans gamla huvudskada inte ville ge med sig. I mellandagarna vid jul sent 2010 fick han stora problem igen.
-Jag vaknade med huvudvärk varje dag men började ändå träna i januari i kombihallen, men de fick köra tillbaka mig till Örjan efter 20 minuter. Så jag gav upp efter fyra dagar och det var först i juni som jag var tillbaka. Jag provade allt inom sjukvården och var hemma i fem månader.

Sin sista match spelade Christian 2013 när HBK mötte Mjällby AIF på bortaplan.

Han fick spela några matcher med Pep som tränare men under sommaren 2011 kom Jens Gustafsson in. Första säsongen var laget fast i botten och året därpå blev det spel i Superettan, och det slutade till slut med allsvenskt avancemang efter kval.
-Vi hade ett kanonår. Jag missade två matcher för att jag bröt ett ben i handen, och jag missade Degerfors borta för att min son Julian föddes annars spelade jag allt. Det var ett fantastiskt år där vi spelade en riktigt bra fotboll och där kronan på verket var när vi slog Sundsvall i kvalet. Detta var ett av mina bästa fotbollsår och jag trivdes väldigt bra med ”Kiddi” (Steindórsson) på vänsterkanten.

2013 skulle bli hans sista år. Han hade redan under 2012 blivit tränare på kvällstid för damlaget i Ängelholms FF i div. 4 och tankarna började försvinna åt ett annat håll.
-Jag tappade motivationen väldigt tidigt 2013 och det ledde till många diskussioner med Jens. Jag rådfrågade lite som damtränare och han frågade mig ofta om taktiska saker i vårt spel. Det året slog pendeln över, jag var 31 år, och intresset började dala.

I Ängelholms FF fick han den gamle HBK:aren Magnus Arvidsson som assisterande tränare.

I den vevan fick han en armbåge på en träning och huvudvärken kom tillbaka, vilket gjorde Christian rädd.
-Jag var inte helt frisk, motivationen hade börjat tryta och jag var rädd att hamna i samma sits igen med huvudvärken. Jag ville inte riskera att få en smäll till. Så jag satt ner med Jens och Mikael Kaller ett par gånger och pratade fram och tillbaka. Och det hela landade i att jag ville inte mer, jag ville sluta spela fotboll, säger Christian, som direkt bröts sitt kontrakt med HBK.

-Det var en väldigt konstig känsla. I hela mitt liv hade omklädningsrummet varit min arbetsplats, och nu skulle jag tömma min plats, ta bort namnskylten och åka hem. Att veta att jag inte kommer till Örjan igen för att spela och jag kommer troligen aldrig att spela en fotbollsmatch igen, vilket jag inte gjort. Men det är inget jag ångrar.

Christian hade då redan bestämt sig för att satsa på att bli fotbollstränare. Under sin karriär hade han upplevt många tränare men det var hans siste tränare som verkligen fick honom att inse att han skulle bli tränare.
-Jens fick mig att bestämma mig att bli tränare. Visst hade jag haft en plan och jobbat på fotbollsgymnasiet i Ängelholm, men jag blev bergsäker på det med Jens ledarskap, som var nytt för mig, och som tilltalade mig. Han betydde mycket för mig som spelare, och inspirerade mig att bli tränare. Ända sen min start som tränare i Ängelholm har Jens varit lite av en mentor för mig och han hjälpte mig väldigt mycket när jag fick ta över Ängelholm i Superettan 2015 och vi har regelbunden kontakt fortfarande.

Tillbaka på Örjans vall. I maj 2019 var han tillbaka, nu som tränare för Östers IF.

I Ängelholm var han på väg att föra upp damlaget från div. 4 till div.1 när han samtidigt jobbade dubbelt med att vara ansvarig för deras P19-lag. I juli 2015 fick han helt plötsligt efterträda Joakim Persson som tränare för herrlaget i Superettan.
-De hade börjat svagt och hade tio poäng efter halva säsongen men vi klarade oss utan kval då vi tog 23 poäng på hösten, och jag skrev ett tvåårskontrakt inför 2016.

En säsong som inte skulle bli som någon annan och där han till slut gav upp.
-Den säsongen har lärt mig mycket. Redan i februari ville klubben sänka lönerna. Sex av de äldre spelarna gick inte med på det, minns Christan.

Det hela slutade med att dessa sex var med och tränade men fick inte spela matcher, medan de andra 14-15 spelarna, som sänkt sina löner, fick spela. Ekonomin var allt annat än bra och till slut sattes föreningen i konkurs.
-Vi gick i konkurs på torsdagen, men då konkursförvaltaren inte kunde komma förrän på måndagen, så fick Sirius komma ner och spela på söndagen. Sen kom det in lite pengar den dagen och det blev aldrig konkurs, men med tre omgångar kvar meddelade jag att jag inte vill vara kvar längre.

Det blev en säsong som tränare i IFK Värnamo, som gjorde sin bästa säsong någonsin med en sjätteplats i Superettan.

-Säsongen med Värnamo minns jag med glädje. Vi fick ihop ett ungt lag och spelade en riktigt energifylld och offensiv fotboll så som jag vill ha det.

Därefter blev Christian handplockad till Östers IF.

-De rekryterade mig för de ville att Öster skulle spela en annan slags fotboll och att jag skulle få tid på mig, så jag skrev på för tre år. Första året kom vi planenligt på 8:e plats. Inför andra året valde vi inte att förändra i truppen och behöll alla spelare. Så här i efterhand hade vi nog behövt ha fått in lite ny energi och nytt blod i truppen. Ändå började det bra med att vi slog ut Malmö FF i cupen men förlorade mot AIK i förlängning i semifinalen.

I Superettan gick det dock inte lika lätt. Öster fick stora problem med målskyttet och med all statistik som finns i dag borde de legat sexa med alla målchanser de skapade, i stället låg de i botten.
-Under mina 16 matcher hade vi elva stolpskott och där alla studsade ut. Vad är oddsen för det?? Det var egentligen bara borta mot HBK som vi hade lite tur och vann, för där förtjänade vi det inte.
Styrelsen var inte nöjda med det sportsliga resultatet och efter sexton omgångar fick Christian Järdler lämna sin syssla. Något som brukar hända alla tränare någon gång i karriären.

-Det är inget jag skäms över, det är en del av vardagen för en tränare. Det är tufft när det händer men i det långa perspektivet en lärdom.

Christian stod utan jobb och hade en målsättning. Efter fem år i Superettan kunde han varenda spelare och arena. Han ville tillbaka till Allsvenskan där han var mest som spelare.
-Samtidigt var jag lite påverkad av det tunga 2019 och kände att det skulle vara lite skönt att jobba på högsta nivå med utveckling men kanske inte stå längst fram, och då öppnade sig något nytt för mig, säger Christian, som i framtiden gärna vill vara huvudtränare igen.
-Jag tror att jag genom att vara assisterande tränare, kan dra lärdom av det om jag blir huvudtränare igen, och att jag då blir en bättre ledare i mitt tränarteam om jag själv varit i den rollen.

Så i år är han assisterande tränare i Mjällby AIF med Marcus Lantz som chef. De spelade aldrig ihop i HIF men de har mötts på planen.
-Han skickade in mig i en reklamskylt en gång på Olympia när jag spelade med HBK.
-Vi gick PRO-kursen i tränarutbildningen tillsammans så jag visste vad han var för slags tränare, säger Christian, som bor kvar i Växjö med sin sambo och två barn.

Fr o m i år sitter han på Mjällby AIF:s bänk som assisterande tränare till Marcus Lantz.

Karriären har varit lång men under samtalet nämner han ibland – ”hemma”. Och då är det HBK han syftar på.
-Det första laget du hejar på släpper du aldrig och jag åkte med pappa och farfar till Halmstad som barn för att titta, och det var fantastiskt att sen få spela där också. Det bästa med HBK är att det är en väldigt trevlig, gemytlig och varm klubb som klarar av att behålla sin litenhet fast man spelar på hög nivå. Varje gång jag kommer till Örjans Vall känner jag mig väldigt välkommen och uppskattad och det är en fin känsla, berömmer Christian avslutningsvis.

Vi kommer troligen att få höra talas mer om Christian Järdler i framtiden i hans tränargärning. Precis som i hans spelarkarriär så är det små saker som avgör vart nästa steg tar vägen, så tiden får utvisa och se.

CHRISTIAN JÄRDLER

Från Malmö FF 2009, slutade 2013

Allsvenska matcher/mål 64/0

Kvalmatcher/mål 2/0

Superettan-matcher/mål 26/1

Allsvensk i Helsingborgs IF 2002-05 (78/8) och Malmö FF 2006-08 (47/2)

Landskamper 5 U, 1 J, 8 P 

Spelarkarriär Ängelholms FF (-1999), Helsingborgs IF (2000-05), Genclerbirligi (2005), Malmö FF (2006-08), Halmstads BK (2009-13)

Tränarkarriär Ängelholms FF Dam (2012-14), Ängelholms FF P19 (2014-15), Ängelholms FF (2015-16), IFK Värnamo (2017), Östers IF (2018-19), Mjällby AIF (ass. tränare, 2020)