Roy Hodgson minns sina fem år i HBK

Söndagen den 16 november 1975 skrev kanske HBK sitt viktigaste kontrakt någonsin. Den då 28-årige Roy Hodgson tecknade ett tvåårskontrakt med HBK, och då visste man inte vad det här kontraktet skulle innebära för föreningen, men även för svensk fotboll.
 
I Hallandsposten uttalade sig dåvarande ordförande Gösta Bankell:
- En ung tränare med moderna idéer, som vid underhandlingarna gjort ett mycket positivt intryck. Vi tror att Roy Hodgson är den rätte mannen att ta över laget.
 
Själv uttalande sig Roy i samma tidning:
- Jag ser fram emot mitt nya jobb i Sverige. Jag vet inte mycket om svensk fotboll, endast vad som berättats för mig av Bob Houghton och HBK-styrelsen under helgen. Sverige verkar vara ett underbart land och svenskarna lätta att ha göra med, varför jag är här full av entusiasm och ambitiös.

Första presskonferensen i Halmstad efter att han skrivit på sitt första kontrakt i november 1975.

Efter underskriften åkte Roy hem igen men var tillbaka till säsongsupptakten, som kom på årets åttonde dag 1976. I nära två timmar höll han igång spelarna ute på plan, efter att ha bekantat sig med dem. 
- Roy Hodgson kommer att arbeta efter ett system och med fasta grunder, inte ändra så mycket efter motståndarna. Han är en skicklig analytiker och taktiker och vi tror att han är den rätte mannen att bygga upp självförtroendet hos spelarna, sa Stig Nilsson, till Hallandsposten efter säsongsupptakten.

Här finns alla artiklar om HBK-profiler.

Trots vintern, så instruerade Roy spelarna från första början och enligt ”sägnen” kunde han avbryta spelet ofta för att visa spelarna hur de skulle göra i de olika situationerna.
- Det kändes inte så kallt. Jag var glad att vara på plats och se vad spelarna kunde prestera. När jag kom till Sverige visste jag inte vad jag förväntade mig, men blev imponerad av vilken lust de hade för att jobba, kvalitén på spelarna och viljan att jobba för att bli ett bättre lag, säger Roy Hodgson, när vi når honom på telefon i London där han numera bor, då han är manager för Crystal Palace i Premier League.
- Det gav oss en belöning och framgång, tack vare att spelarna hade viljan att bli bättre och vilja vinna. 

 
Guldjubel i Norrköping 1976. Peder Amberntsson och Claes Norryd jublar också.

Det gick lite motigt i början av träningsmatcherna men under träningslägret mötte HBK Bundesligalaget Hannover 96 och vann med 4-0!
- There´s music in my ears!, sa Roy, till Hallandspostens Torgny Holmsten efter matchen, då han hörde hemmapublikens visselkonsert mot sina egna spelare. HBK:s legendariske ledare Stig Nilsson sa i samma artikel:
- Vilken match! Så bra har vi inte spelat på år och dag.
 
- Den matchen blev en vändpunkt. Jag kommer ihåg att Hasse Selander, som varit proffs i Tyskland, var så glad att vi vann, det var en stor triumf för honom, minns Roy.
 
HBK som året innan stannat kvar i Allsvenskan på bättre målskillnad, och hade tappat en fyra, fem startspelare och bara fått en ny okänd spelare i Lennart ”Lie” Larsson, var tippade som jumbo i Allsvenskan. Och det var nog en del som efter premiären trodde att HBK skulle vara bottenlag igen.
- Jag minns att vi förlorade första matchen borta i Växjö mot Öster med 0-3. De drog på sig hur många frisparkar som helst, när deras siste man drog ner våra anfallare. På den tiden fanns det inga frilägesutvisningar, så det var bara att sparka ner våra spelare, säger Roy.
- Vi fick ändå inga stora problem med förlusten, för vi kände att kunde vi spela jämt med topplaget Öster, så skulle vi kunna göra det med alla andra lag, fortsätter Roy.

 
Uppställning inför utdelning av guldmedaljerna 1976. Längst till höger står Roy tillsammans med Stig Nilsson.

HBK tog därefter nio av tio poäng på de kommande fem matcherna och efter sex omgångar kunde laget ståta som serieledare. Och det var HBK faktiskt i 18 av de 26 omgångarna det här året och det var under några omgångar i augusti som HBK inte ledde serien. Men under de nio sista matcherna ledde HBK serien och var jagade framför allt av Malmö FF.
 
Söndagen den 17 oktober 1976 fick HBK chansen att säkra guldet i en bortamatch på Idrottsparken mot IFK Norrköping.
- Det var en magisk dag. Det var ingen lätt match att möta Norrköping borta. Vi hade innan dess mött Hammarby borta och där förväntade sig alla att vi skulle förlora, men vi vann på bortaplan med 2-1. Så nu var det Malmös sista hopp att vi inte skulle vinna.
- Jag minns hur dominerande vi var i spelet, säger Roy, med glädje i rösten och fortsätter:
- Det var en fantastisk resa hem, tänk dig själv, och med några journalister i bussen. Jag minns att vi stannade till och ringde på ett hus, för att vi ville se Sportspegeln. Vi blev alla insläppta. Därefter hade vi en fantastisk fest på Hallandia. Det här är en av de dagar, som jag inte kommer att glömma, så länge jag lever, menar Roy Hodgson, HBK:s förste mästartränare.

 
Andra guldet säkrat på hemmaplan mot AIK 1979, en samlad Roy syns tillsammans med Rolf Andersson, Claes Norryd, "Lie" Larsson och Lennart "Joggen" Karlsson.

Därefter kom två mellanår för HBK, mycket beroende på att HBK inte lyckades vinna en enda bortamatch under de här säsongerna.
- Jag tror att de andra lagen hade kommit underfund med hur de skulle spela för att ta oss, för vi spelade fortfarande en mycket bra anfallsfotboll. Det var konstigt att vi inte kunde vinna borta och tack vare det tappade vi positioner i toppstriden, minns Roy.
 
En vinst redan i andra bortamatchen 1979 gjorde att bortakomplexet släppte.
- Jag kommer ihåg att vi 1979 vann komfortabelt i Stockholm borta mot AIK (3-0) och allting löste sig. Det var en annorlunda säsong. Vi ledde serien så länge och var jagade hela vägen av våra konkurrenter, Malmö FF och IFK Göteborg. Efter varje omgång kunde vi behålla serieledningen med knapp marginal, säger Roy.
 
I sista omgången, inför nästan 12 000 åskådare på Örjans vall, väntade AIK.
- Den sista matchen var inte så säker, framför allt eftersom AIK behövde vinna för att klara sig kvar, berättar Roy, och där de två målen av Rutger Backe och Stefan Larsson innebar 2-0 seger och SM-guld nummer två.

 
Tillsammans med en av guldhjältarna 1979; Stefan "Myresjö" Larsson.

- Vi hade en kvalité i laget, en karaktär och det var fantastiska prestationer. Andra guldet var på något sätt en produkt av hårt arbete med vårt lagspel. Vi fick inget gratis. Det var skillnad mot 1976, när de andra tyckte vi var värdelösa och inte tog oss på allvar. 1979 tog de oss på allvar från första matchen, säger Roy, som minns att han tyckte synd om AIK, som åkte ur, och hur ödmjuk AIK-ledaren Lennart Johansson var efter matchen.
 
Roy var kvar i HBK fram till i början av oktober 1980, när han flyttade till Bristol City för att bli assisterande manager till Bob Houghton. Så här fyrtio år efter att han flyttade från Sveriges västkust, så minns han ändå tiden i Halmstad med stor glädje.
- Det var underbara och magiska år, som jag och min familj hade i Halmstad. Den vänskap som vi fick och den vänskap som vi skapade de här åren, det var en enormt speciell tid. Jag minns det som vi gjorde tillsammans. Vi fick inget gratis och jag tänker på det som vi presterade på träningsplanen och vid matcherna. Nu är det så länge sen och jag är kanske för positiv, för förmodligen var inte allting så bra eller fantastiskt som jag känner.  Men spelarna är alltid mina bästa vänner och sen går det inte att glömma Stig Nilsson. Han var stor ledare och han satsade och trodde på mig, vilket var mycket viktigt för min karriär. Jag kommer aldrig att glömma det.

 
Halmstad var idrottsstaden framför alla andra. Här tillsammans med Drott 1980. HBK:arna i övre raden fr v Hodgson, Jönsson, Sjödahl, Peterson, Amberntsson, Sjöholm, Jingblad, S.Larsson, Ljung, Karlsson, Elmgren, Selander, Martinsson, Backe och L.Larsson.

I Halmstads BK hade Roy sina fem första år som huvudtränare och givetvis har det påverkat hans tränargärning efter det.
- Jag har utvecklats och jag kom ung till Halmstad. Jag lärde mig mycket av den svenska kulturen och om hur folk beter sig, hur man umgicks och den attityd man hade. Spelarna lärde mig mycket, för innan dess hade jag bara spelat och tränat med engelsmän. I Halmstad fick jag se hur de svenska spelarna umgicks, hur de höll sig till lagspelet och hur de uppförde sig mot varandra. Detta gjorde ett stort intryck på mig, säger Roy.
 
- Utan tvekan lärde jag mig grunden i Halmstad och det är jag mycket tacksam för och den framgång vi hade där, det har varit startpunkten på mina över 40 år som tränare, tycker han.

 
Som ny tränare i Malmö FF 1985 värvade han Pelle Olsson, som här figurerar med Tord Grip och Roy Hodgson. Med MFF vann Roy Allsvenskan fem år i följd!

Han har efter tiden i Halmstad varit tillbaka i Sverige och vann ju Allsvenskan fem år i följd med Malmö FF, men det blev ”bara” två SM-guld, då det var slutspel som gällde på den tiden. Han har varit klubbtränare i Italien, Schweiz och England, för att nämna några länder. Roy har även varit förbundskapten för fyra olika landslag. Det började med Schweiz, där han var med i VM 1994, lite senare i Finland, där Magnus Bahne var med, Förenade Arabemiraten och inte minst för sitt hemland England.
 
Ett av de svåraste jobben inom fotbollen måste vara att vara förbundskapten för det engelska landslaget, något som Roy var i fyra år.
- Det måste jag var stolt över men inte mer än de andra förbundskaptensjobben som jag har haft i andra länder. Alla jobb har betytt mycket, men att vara förbundskapten för England är i likhet med att vara det för Tyskland, Italien eller Brasilien. Det ger en verkligen mycket stress och stor uppmärksamhet.

 
1997 tog han på sommaren över Blackburn Rovers och en av hans första värvningar var Martin Dahlin.

- Jag är stolt över mina fyra år i England men det är lite ledsamt att vårt spel inte nådde ända fram. Under tre kval vann vi 16 av 20 matcher och spelade fyra oavgjorda, men i tre slutspel stöp vi i en match och då var allt över, säger Roy.
 
Under sin långa tränarkarriär har han sett fotbollen förändrats.
- I dag är spelarna mer atletiska och allt är så mycket bättre runt fotbollen. Det är enorma skillnader på planerna i dag jämfört med förr. I England är spelarna så mycket mer professionella och förbereder sig, och så är det säkert i Sverige också.
 
Sedan några år tillbaka är Roy Hodgson manager för Crystal Palace, och det var just där som allting började en gång i tiden. Han är uppväxt i Croydon, som ligger i sydöstra London.
- Det var gångavstånd till Selhurst Park och dit jag gick med min far i unga år. Nu bor jag mer åt det sydvästra hållet, säger han avslutningsvis innan vi avslutar vårt telefonsamtal.

 
2018 var Roy senast i Halmstad när Crystal Palace krossade HBK i en vänskapsmatch. Samtidigt med matchen uppmärksammades att han kommit med i The Wall of Fame i Halmstad. Här får han blommor av Ulla Winblad.

Roy Hodgson har alltid varit och kommer att förbli en stor ledare inom fotbollen, men som alltid har behållit sitt ödmjuka sätt. Han visar hela tiden sin kärlek till Halmstad och den är ömsesidig. Han kommer aldrig att bli glömd på Örjans vall, för han visade att med hårt och energiskt arbete kan man bli bäst. Det är vi HBK:are så oerhört tacksamma för. Tack, Roy! 

ROY HODGSON

Född 9 augusti 1947
Tränare 1976-80
Guldtränare 1976, 1979
Allsvensk tränare i Malmö FF 1985-89 (Guld 1986, 1988, serieseger samtliga år)
Cupmästare med Malmö FF 1986, 1989
Cupmästare i Schweiz med Xamax Neuchatel 1990
UEFA-cupfinalist med Inter 1996/97
Dansk mästare med FC Köpenhamn 2000/01
Dansk supercupmästare med FC Köpenhamn 2001
UEFA Europa League-finalist med Fulham 2009/10
Årets manager i England 2010
Tränarkarriär Halmstads BK (1976-80), Bristol City (1980-82), IK Oddevold (1982), Örebro SK (1983-84), Malmö FF (1985-89), Xamax Neuchatel (1990-92), Schweiz (1992-95), Inter (1995-97), Blackburn Rovers (1997-98), Inter (1999), Grasshoppers (1999-2000), FC Köpenhamn (200-01), Udinese (2001), Förenade Arabemiraten (2002-04), Viking FK (2004-05), Finland (2006-07), Fulham (2007-10), Liverpool (2010-11), West Bromwich (2011-12), England (2012-16), Crystal Palace (2017- ) 

Bilden överst är från när han avtackades i samband med sista match med HBK i oktober 1980.