Skyttekung, proffs, landslagsspel, svensk mästare och kvalhjälte. Det var mycket som Henrik Bertilsson hann med under sin fotbollskarriär.
Allt började i det lilla samhället Gånghester utanför Borås. Unge Henrik, född 1969, visade tidigt intresse för bollen och det dröjde inte länge förrän det var dags att spela organiserat i Gånghester SK. - Mina minnen från den första tiden var faktiskt just att det inte var så organiserat. Det var inte så noga vilket år man var född, det blandades friskt mellan åldrarna. En sån som jag som var hyfsat duktig tidigt spelade mycket med äldre.
1977 flyttade familjen till Stafsinge utanför Falkenberg.
- Min farmor och farfar hade en gård där, närmare bestämt i Olofsbo. En dag ringde farfar till pappa och frågade om han var intresserad av att ta över gården. Det var han, så vi flyttade dit.
Henrik började spela i Stafsinge IF.
- Jag var fortfarande ung och vi hade inga fasta positioner, men jag tyckte att det var roligt att spela där framme och visste var målet stod så det var naturligt att jag ofta hamnade högt upp i banan. Det blev en hel del mål, visst var det så.
Tidig seniordebut
Som femtonåring kom debuten för Stafsinges a-lag i division 5.
- Det hände mycket med kroppen i 13–14-årsåldern och jag var ganska välvuxen redan som femtonåring. Det gjorde det lite lättare för mig att anpassa mig till det fysiskt tuffare seniorspelet.
Som 18-åring tog Henrik steget över till Falkenbergs FF.
Henriks framfart undgick inte ”storebror” Falkenbergs FF. Arton år gammal skrev han på för FFF 1987.
- Jag tror faktiskt att det var först då som jag förstod att jag var ganska bra på det här med fotboll. Att jag hade nånting. Men omställningen från division 5 till division 2 var stor och första året var jag mest avbytare. Året var ändå guld värt för mig. Min kropp fick anpassa sig till en ökad träningsmängd, jag tog till mig träningen på ett bra sätt och samlade på mig såväl kilon som erfarenhet och kunskap. När 1988 kom så var jag väl rustad.
Till eliten med Falkenbergs FF
- Efter avancemang till division 1 södra, dåvarande andradivisionen, gjorde FFF nu sin första säsong i elitfotbollen någonsin.
- Det började på tuffast möjliga sätt med seriefavoriten Trelleborg på bortaplan. Men det var en bra säsong för mig. Jag spelade de flesta matcher från start och lyckades pilla in tio mål.
- Jag kamperade på topp ihop med erfarne Håkan ”Stregen” Nilsson. Smeknamnet kom sig av att hans pappa var vägarbetare och alltså ritade streck på vägarna (streg är sydsvenska för streck), säger Henrik och skrattar åt minnena.
Även 1989 blev ett fint år för Henrik.
- För klubben var det en svår säsong, vi åkte ur. Men för mig personligen gick det bra. Jag gjorde många mål och blev plötsligt intressant för andra klubbar. Jag skrev faktiskt till och med på för Gais som vann allsvenskt brons 1989, men det gick om intet då klubbarna inte kunde komma överens. Detta var ju tiden innan bosmandomen och som spelare fick man rätta sig efter sådant. Jag var även och hälsade på hos Malmö FF och Öster men det slutade med att jag fortsatte i Falkenberg.
Allsvenskan och skytteligaseger
Men så 1992 blev det ändå en flytt – till Halmstads BK som precis degraderats från Allsvenskan och nu började om i Söderettan med nye tränaren Mats Jingblad.
Bertilsson firar efter ett av sina många mål i HBK-tröjan.
- Jag var faktiskt ganska trött på fotbollen efter 1991. Det hade inte gått så bra för mig på slutet och Falkenbergs ekonomi var väldigt dålig. HBK kände nog till mina omständigheter och när de hörde av sig så var det aldrig någon tvekan. Jag kände dessutom till Mats en del sedan tidigare då vi hade mött hans förra klubb Astrio när de var uppe i division 2.
-Jag kom in väldigt sent inför säsongen -92, jag tror att jag skrev på i slutet av februari eller i början av mars, men jag fick en bra start. Jag spelade inte premiären mot Mjällby men i andra matchen mot Landskrona BoIS startade jag och gjorde två mål. Sen spelade jag nog nästan alla resterande matcher från start. Övriga offensiva pjäser det året var spelare som Niklas Gudmundsson, ”Robban” Andersson, Mats Lundgren och en ung Peter Lindau. För laget gick det fantastiskt, vi lyckades kvalificera oss för Allsvenskan.
1993 – ett händelserikt år
Debutsäsongen i Allsvenskan 1993 blev en enda framgångssaga för Henrik som hamnade i en nästan hysterisk form.
- Jag var 23 år gammal. Jag kom från en bra säsong 1992. Jag var up and coming i en positiv miljö med bra medspelare och en bra tränare som trodde på mig. Allt detta hade jag i ryggen, vilket gjorde att jag exploderade redan under försäsongen. Jag tror att jag hade gjort 20 mål redan innan serien startade. Alla förutsättningar var där, allting föll på plats och jag var egentligen inte så förvånad över att säsongen sedan gick så bra som den gick. Redan i premiären hemma mot HIF gjorde jag två mål och sen bara rullade det på.
Det blev en landskamp för Bertilsson. I augusti 1993 spelade han mot Schweiz i Borås.
18 mål blev det totalt 1993. Delad skytteligavinst med en viss Mats Lilienberg.
- Ja, jag var i en oerhörd form hela året. Det var en fantastisk känsla. Jag gjorde mål på allt! Jag fick dessutom debutera i landslaget och det är inte utan att man undrar vart det hade burit om det inte vore för skadan på hösten.
Skadan, ja. 13:e september. IFK Göteborg borta i 19:e omgången. Fram till den dagen hade karriären gått som tåget. Framgångarna avlöste varann. Henrik var i överlägsen ledning i skytteligan. Representanter för spanska Valencia satt på läktaren, redo för planerad kontraktssignering senare på kvällen. VM 1994 hägrade. Fotbollslivet lekte. Men… Så gick främre korsbandet i höger knä av.
- Det var tungt. Inte minst med tanke på VM. Martin Dahlin och Tomas Brolin var före mig men jag kände själv att jag var trea och att jag absolut skulle blivit uttagen. Senare kom Henke Larsson fram och även Kenneth Andersson, men just då var jag trea. Och trots att jag kom tillbaka efter skadan och fick många fina år till så kände jag själv att jag aldrig riktigt hittade tillbaka till den där magiska känslan jag hade 1993.
Vidare till Frankrike
57 matcher och makalösa 41 mål blev det totalt i HBK-tröjan innan Henrik skrev på för franska Martigues, då i Ligue 1, sommaren 1994.
-Jag spelade hela första säsongen och det gick bra, men sedan fick klubben problem. Klubbpresidenten avgick, ekonomin var dålig, många spelare lämnade. Det var en turbulent tid. Dessutom startade nästa säsong dåligt för laget. Efter några matcher så kallades jag in till nya ledningen. De sa att om du hittar en annan klubb så släpper vi dig. I det läget så kändes det faktiskt lite som en lättnad. Örgryte visade intresse tidigt och min fru och jag bestämde oss för att flytta hem till Sverige igen.
- Men trots det lite tråkiga slutet så var det en fantastiskt lärorik tid för mig. Rent fotbollsmässigt så kom man från Sverige, med fokus på laget, på kollektivet, till en individualistisk miljö där var och en tänker på sig själv. Det var inte alldeles enkelt att komma in i gemenskapen. För mig var även språket en barriär. Jag kunde inte ett ord franska när jag kom och bara en av de andra spelarna kunde engelska. Inte heller tränaren pratade engelska, så det var svårt. Men man växer och utvecklas av sånt.
Även kulturellt är ju Frankrike väldigt olikt Sverige, även det var intressant att få uppleva. Som människa är jag väldigt tacksam för den tiden, för förmånen att ha fått testa att leva i ett annat land.
Tillbaka till Sverige
Väl hemma i Sverige fick Henrik uppleva en väldigt bra säsong i Örgryte som gjorde comeback i Allsvenskan. I laget fanns flera intressanta spelare som Marcus Allbäck, Karl Corneliusson, Erik ”Samba-Erik” Johansson och målvakten Bengt Andersson.
I ÖIS-dräkten mot Helsingborgs IF:s Ola Nilsson.
- Jag kom i augusti när laget låg på nedflyttningsplats. Vi gjorde sedan en mycket stark höst, jag kände att jag bidrog mycket och vi slutade sjua. Säsongerna -96 och -97 var tyngre för laget. För mig personligen var de rent av ganska dåliga. Men så inför 1998 fick vi en ny tränare i Bosse Backman. Tidigt sa han till mig; ”Henrik, vi behöver en stor, stark spelare på topp, du är en startspelare”. Förtroende har alltid varit viktigt för mig och jag gjorde en riktigt bra säsong. Laget hamnade i negativt kval men jag gjorde tio mål. Jag var nöjd. Och ännu mer nöjd blev jag efter säsongen när Stig Nilsson och Tom Prahl kontaktade mig…
Henrik nappade på Stigs och Toms locktoner och återvände till Halmstads BK inför säsongen 1999.
- Jag måste säga att det var häftigt att komma tillbaka. Jag menar, HBK hade haft väldiga framgångar sedan jag var där senast. Man hade vunnit både Svenska cupen och SM-guld. Men trots alla framgångar så kom jag tillbaka till precis samma förening som jag lämnade. Samma jordnära, familjära förening med fantastiska människor med båda fötterna på jorden. En oerhört härlig känsla. Det var som att komma hem till en familj.
Svensk mästare
1999 blev en framgång för Henrik. 13 mål och tvåa i skytteligan efter Marcus Allbäck. Och så året efter, HBK:s fjärde allsvenska guld genom tiderna.
SM-guld, SM-guld, SM-guld.
Tillsammans med Stefan Selakovic och Petter Hansson.
- Inför 2000 var känslan att Stefan Selakovic var på väg att växa ut till en riktigt stor spelare. Utöver honom satsade Prahl lite mer på Robban Andersson än mig under året. Men jag har ofta haft förmågan att göra många mål per spelade minuter. Jag tog chanserna när jag fick dem, gjorde åtta mål och känner att jag hade stor del i framgången.
Efter säsongen 2001 var denna andra och sista HBK-sejour till ända. Med sina totalt 48 allsvenska mål för klubben är Henrik Bertilsson en historisk allsvensk målskytt för laget. Endast fyra spelare genom tiderna har gjort fler.
- Som jag sa innan, HBK har alltid varit en klubb där jag har känt mig välkommen. Det handlar om alla människor i och runt föreningen. Jag har så himla många positiva minnen, jag blir alldeles varm när jag tänker på det. Det var fantastiska år och jag kommer alltid att ha HBK väldigt nära hjärtat.
Ännu en serieseger
Men framgångarna tog inte slut i och med detta. 2002 återvände Henrik till Falkenberg och var högst delaktig i att laget tog steget upp till Superettan. Och avslutningen var högdramatisk.
- Alla falkenbergsfans minns den sista matchen då allt avgjordes, den klassiska ”Snömatchen”. Vi vann serien det året och sedan var det kval mot Trollhättan. Det var oklart om matchen ens skulle kunna spelas på grund av all snö, men planen skottades och matchen kom igång.
Tillbaka i FFF-tröjan. Här i en match mot IFK Hässleholm.
Resten är historia. Skyttekungarna Daniel Alexandersson och Henrik själv avgjorde genom två sena mål fram till 2-1 och avancemang. Men tankarna på att lägga av hade börjat komma allt oftare.
- Året innan ville HBK förlänga, men då kände jag mig mentalt färdig på den nivån. Jag hade samma känsla efter 2002 i Falkenberg. Jag hade nog kunnat fortsätta något år till, kroppen var okej, men jag var färdig. När man känner så ska man inte hänga kvar, då är det dags att gå vidare. Och avancemanget 2002 blev ett väldigt fint avslut på elitfotbollskarriären
Det blev en sväng till Varbergs GIF och sedan några år med min bror i Arvidstorp i division 5, mest för att hålla igång. Sen var det slut.
Seniorkarriären inleddes i division 5 med Stafsinge, som ung, hungrig, äregirig och lovande anfallstalang. Densamma avslutades också i division 5, men nu om inte som en kul grej så åtminstone inte med hundraprocentig satsning. Däremellan en karriär som innehöll det mesta – landslagsspel, flera seriesegrar inklusive ett SM-guld, ett utlandsäventyr och många, många mål längs vägen.
- Ja, det är en resa man har varit med om, reflekterar Henrik.
Legend i Halmstad – och i Falkenberg
Idag bor han på Näset nära Skrea Strand tillsammans med sin hustru Jeanette. De två barnen är utflugna. Henrik arbetar sedan många år på Falkenbergs Sparbank. Men fotbollsintresset består.
-Jag är ivrig supporter till Falkenbergs FF och ser de flesta hemmamatcherna på plats. Arenan är bara runt hörnet så det är enkelt att ta sig dit. Resan till Örjans vall är inte lång, men det blir ändå ett hinder som gör att jag sällan är där numera. Men jag har kontakt med flera gamla HBK:are som Håkan Svensson, ”Fidde” Andersson och Mattias Hed.
Bertilsson mot Malmö FF:s Hasse Mattisson, som senare också spelade i HBK-tröjan.
- Det är förresten glädjande att man nu ser flera gamla spelare i ledningen. Jag tror att det är superviktigt att vara medveten om sin historia för att lyckas. Att då ha folk som har varit med, som vet hur man når framgång, betyder mycket. Jag tror att det kan gå riktigt bra för Halmstad redan i år.
Efter en storstilad karriär har Henrik Bertilsson lyckats med bedriften att bli hjälte och legend i såväl Halmstad som Falkenberg. Och det med rätta efter all glädje han har skänkt till den halländska fotbollen.
Henrik Bertilsson – 190 cm i strumplästen – en stor spelare, på mer än ett sätt.
HENRIK BERTILSSON
Född 16 oktober 1969
Från Falkenbergs FF 1992, till Falkenbergs FF 2002 (i Martigues 1994-95 och Örgryte IS 1995-98)
UEFA-matcher/mål 8/3
Allsvenska matcher/mål 97/48
Kvalsvenskan matcher/mål 14/9
Div.1-matcher/mål 12/8
Guld 2000, lilla silver 1999, HP-Dribblern 1993
Allsvensk skyttekung 1993
Allsvensk i Örgryte IS 1995-98 (72/15)
Landskamp 1 A
Klubbkarriär Gånghesters SK (-1977), Stafsinge IF (1977-86), Falkenbergs FF (1987-91), Halmstads BK (1992-94), Martigues FC (1994-95), Örgryte IS (1995-98), Halmstads BK (1999-2001), Falkenbergs FF (2002), Varbergs GIF (2003), Arvidstorps IK (2004)