Trollhättebon Stefan Vennberg – 50 år idag! - hade en lång karriär inom svensk elitfotboll. Höjdpunkt – sm-guldet med Halmstads BK år 2000. Idag är Stefan tillbaka där allt började, i Trollhättan, som sjukgymnast och verksamhetschef på en klinik specialiserad inom ortopedi och idrottsmedicin.
Men vi tar det från början.
- Jag föddes i Vänersborg, det var där sjukhuset fanns, men jag bodde i Trollhättan under hela uppväxten. Det var också där jag började spela fotboll i Trollhättans FK i sex, sjuårsåldern, minns Stefan.
- Men ganska snart bytte jag till Trollhättans IF. En av mina bästa kompisars pappa var tränare där så det bidrog. Jag gick genom alla pojk- och ungdomslag och flyttades upp till a-truppen runt 1987-88. Laget låg i div. 3 då, nuvarande tvåan.
- Tränaren Lars-Eje Dahlqvist gav mig stort förtroende direkt. Första året spelade jag mest yttermittfältare, men andra året med ny tränare var jag forward. Det var helt nytt för mig och ganska ovant, men det gick bra, laget slutade trea, fyra någonting.
För trollehättebon Stefan Vennberg blev det tre säsonger för HBK och där han fick uppleva både SM-guld och härligt europaavancemang.
Blåvitt lockade, men fick nobben
Det var dags för nästa steg. Och lite hemmakäre Stefan valde ett tryggt alternativ.
- Jag hade erbjudande från IFK Göteborg och Västra Frölunda och ett norskt lag var också intresserade, men jag valde Oddevold i div. 1 södra, dåvarande Superettan. Jag var lite försiktig och ville helst inte flytta. Oddevold var det naturliga valet för mig. Jag gjorde även lumpen på I17 i Uddevalla samtidigt så det passade bra. Jag kunde bo kvar i Trollhättan och pendlade till Uddevalla.
I Oddevold fick Stefan vara med och skriva historia.
- Vi vann div. 1 södra 1995 och var klara för Allsvenskan. Fantastiskt roligt för en så liten klubb! Vi hade Torbjörn Nilsson som tränare. Efter fem omgångar tror jag vi hade en poäng och det var skriverier lokalt. Torbjörn ifrågasattes. Sen plötsligt vände allt, vi vann tretton raka och gick från botten till toppen.
I Oddevold gjorde han lagets allsvenska mål genom tiderna - och han har faktiskt även gjort lagets senaste...
Väl i Allsvenskan året efter skrev Stefan historia igen genom att göra Oddevolds första allsvenska mål genom tiderna.
- Vi mötte Trelleborg. Det var en solig dag och fullsatt på Rimnersvallen. Jag fick bollen någonstans mitt på plan lite till höger. Jag drev inåt banan och vet inte riktigt hur jag tänkte men jag drog till med fel fot, vänsterfoten, från 35 meter. Bollen seglade iväg och gick i mål, ribba in.
Men kanske var det inte så oväntat ändå. En av Stefans främsta styrkor var att han hade två bra fötter.
Efter en bra början föll Oddevold tillbaka och ramlade tyvärr ur.
- Jag tror vi hade sju poäng efter tre omgångar. Sen rasade vi. Det var egentligen ganska väntat. Vi hade varken trupp eller organisation för Allsvenskan.
Turbulent tid i ÖIS
1997 flyttade Stefan till Örgryte. Där väntade en berg och dalbana med inte minst ekonomiska problem för föreningen.
- Efter året i Oddevold hade jag en del förfrågningar. Jag träffade bland annat Tom Prahl i Halmstad men valde ÖIS. Mycket för att jag redan då hade börjat fundera på tiden efter fotbollen och var sugen på att börja plugga till sjukgymnast. Utbildningen låg i Göteborg så det passade bra med ÖIS.
Tillsammans med Markus Johannesson (numera fotbollsexpert på SVT) lämnade han Oddevold och båda gick till Örgryte.
- Men det var turbulent där, inte minst med den så kallade ”ÖIS-shejken” som hade finansierat klubben men sen drog med alla pengar.
- 1998 var ett intressant år sportsligt. Våren var bra med nye tränaren Bosse Backman. Även han ville använda mig som forward så det var Henrik Bertilsson och jag på topp. Jag minns särskilt derbyt mot IFK Göteborg. Vi låg under med 0-2 efter åtta minuter, sen vände vi och vann med 5-2. En klassisk ÖIS-match.
- Vi nådde även finalen i Svenska cupen. Det var dubbelmöte mot HIF. Båda matcherna slutade 1-1 och jag gjorde båda ÖIS mål. Sen var det straffavgörande. Jag hade gått ut med kramp i slutet av returmötet och slog ingen straff. Vi förlorade straffläggningen och hamnade sen i en rejäl svacka under hösten och fick kvala för att hänga kvar.
SM-guld och europaframgångar med HBK
Nästa klubbadress: Halmstads BK.
- Det var Tom Prahl som låg på och fortfarande ville ha mig. Själv var jag lite besviken på ÖIS efter all turbulens och behövde något nytt. Halmstad kändes som en mer stabil förening och Henrik Bertilsson hade bara gott att säga om klubben. Halmstad var också ett lag som låg i toppen. Jag var 29 år nu och ville ge mig själv chansen att vinna något de sista åren som fotbollsspelare.
SM-guldet 2000 firas under ledning av Stig Nilsson. Från vänster Fredrik Gustafson, Mikael Nilsson, Fredrik Andersson, Stefan Vennberg, Robert Andersson (skymd) och Simon Bakkioui.
Åren i Halmstad var händelserika.
- Självklart tänker man främst på guldåret 2000. Jag hade en del skador. Jag fick bland annat en armbåge i ögat på ett träningsläger i Spanien under försäsongen och missade ganska mycket under våren. Det var tuff konkurrent i laget också, vi hade ett bra lag. Men under hösten spelade jag i stort sett allting, ofta som högerback.
- Den match jag minns mest är Elfsborg borta i näst sista omgången. Vi vann 2-0 och guldet var klart. Bussresan hem var magisk.
- Men vi fick inte så mycket tid att fira för sen kom europaspelet. Ett ruggigt starkt minne därifrån var när vi slog ut Benfica ur Uefacupen. Lilla Halmstad kom ner dit. Publiken… Det stod ett par tusen och buade när vi rullade in med bussen till arenan. Jag läste i någon tidning att deras största stjärna hade mer i lön än vad hela HBK omsatte. Och så vann vi. Det var fräckt. Riktigt stort!
Startelvan i bortamatchen mot Benfica 2000. Bakre raden Jönsson, H.Svensson, M.Svensson, Hansson, Arvidsson, Bertilsson. Främre raden Gustafson, Aubynn, Vennberg, Andersson, Selakovic.
Micke och Simon betydde mycket
Men det är inte bara själva fotbollen som Stefan lyfter fram när han tänker på tiden i Halmstad.
- Jag tänker också på alla fantastiska människor. Micke Kaller, till exempel, var en underbar person. Har stod för tryggheten i föreningen. Micke var väldigt omhändertagande och ställde upp mycket för mig.
- Simon Bakkioui var också en fantastisk person. Och för mig som hade påbörjat en sjukgymnastutbildning var det även intressant att lära känna honom på det sättet. Jag hade studieuppehåll under tiden i Halmstad men lärde mig mycket genom Simon.
- En annan rolig sak var att Petter Hansson och jag tog mc-kort tillsammans under tiden i HBK, minns Stefan.
Sista klubbadressen – GAIS
2002-2005 representerade Stefan GAIS.
- Jag skulle fylla 32 och kände att jag ville slutföra min utbildning. Jag sa till Jonas Thern och HBK ganska tidigt att jag tänkte flytta tillbaka Göteborg. Jag flyttade redan under hösten och pendlade till Halmstad de sista två månaderna 2001.
Elitkarriären avslutades i GAIS där han slutade efter att de vunnit kvalet till Allsvenskan hösten 2005.
- Så här i efterhand är jag väldigt glad att jag tidigt började fundera på vad jag skulle göra efter karriären. Man har en bra ersättning när man spelar fotboll, det är lätt att bli bekväm, men det kan ta slut snabbt och då behöver man något annat att göra. Det var alltid en slags rädsla för mig att plötsligt stå där utan försörjning, det var därför jag valde att studera.
Efter GAIS avancemang till Allsvenskan avslutade Stefan karriären.
- Kroppen var bra men jag kände mig färdig och även väldigt nöjd med den karriär jag hade haft. Jag hade fru och två barn. Jag hade börjat jobba. Jag var inte längre beredd att investera den tid och det engagemang som krävs.
En ny karriär – som sjukgymnast
Yrket som sjukgymnast ger fortsatt kontakt med idrotten. Och trots att det var länge sedan skorna lades på hyllan så är erfarenheterna från den egna karriären fortfarande användbara.
Stefan Vennberg var under några år tränare hemma i Trollhättan. Här i en cupmatch 2015 när FC Trollhättan möter IFK Göteborg.
- Ja absolut, jag har väldig nytta av min tid som spelare. Dels utifrån ens egna skador med rehab och så vidare, men även hur man tar sig igenom en skadeperiod mentalt. Och erfarenheterna av seriös, hård träning är såklart guld värda. Det där är inget man kan läsa sig till, man måste ha upplevt det själv för att fullt ut förstå.
- Kliniken har alla typer av patienter med ortopediska besvär, varav många är idrottsutövare. De kommer från olika idrotter, men främst från fotbollen.
Själv rör han sällan bollen numera. Det är istället sönerna som står för den biten.
- Jag har en 18-årig dotter som sysslar med dans. Ska jag vara ärlig så är det ganska skönt att ha ett barn som inte spelar fotboll utan gör något helt annat. Men självklart är fotbollen också rolig och jag har två pojkar som är helt inne i den. Min äldsta son blir sexton i höst och spelar i ÖIS akademi, en jättebra verksamhet med duktiga tränare. Min yngre son spelar i Trollhättans FK.
Grattis Stefan!
Kanske ska man inte utesluta att halmstadpubliken får se ännu en Vennberg i den blåsvarta dräkten i framtiden. Tills dess vill Halmstads Bollklubb rikta ett stort grattis på födelsedagen till guldhjälten Stefan Vennberg – 50 år idag. Grattis!
STEFAN VENNBERG
Född 14 april 1970
Från Örgryte IS 1999, till GAIS 2002
UEFA-matcher/mål 11/0
Allsvenska matcher/mål 45/3
SM-guld 2000, lilla silver 1999
Allsvensk i IK Oddevold 1996 (25/6) och Örgryte IS 1997-98 (45/7)
Klubbkarriär Trollhättans FK, Trollhättans IF (-1989), IK Oddevold (1990-96), Örgryte IS (1997-98), Halmstads BK (1999-2001), GAIS (2002-05)