Handbollen var Emma Orrdals förstaidrott fram tills hon var 20 år. Men nu är det fullt fokus på fotbollen och HBK Dam där Emma är målvakt.
– Helt ärligt ville jag bli handbollsproffs när jag var yngre. Som ung var det handbollen som gällde och fotbollen var vid sidan om, säger Emma Orrdal.
Emma studerade några år i Luleå och när hon kom tillbaka till Halland fortsatte hon spela fotboll i Oskarström, där hon sammanlagt spelat sju år, men efter ett år tappade hon sugen.
– Då tänkte jag att antingen lägger jag av eller så behöver jag nya utmaningar. Och då hade HBK provträningar, så jag hakade på här, och det kändes svinbra från början, berättar Emma.
De första målen var att gå upp till division två och att vara förstamålvakt. De målen har Emma uppfyllt nu. Blickar hon framåt hoppas hon få vara skadefri och kunna spela några år till.
– Och det hade varit spännande att spela i divison ett nu när man provat på division två.
Vad är fotboll för dig?
– Fotboll är glädje, gemenskap. Det är det som är det roliga med lagidrott. När elva individer gör något tillsammans – att man blir bättre än om man hade varit ensamma. Det är ett sammanhang där alla inkluderas och är med på samma villkor oavsett vem man är utanför plan. Jag har alltid känt att fotbollsplanen är ett ställe där jag har kunnat släppa allt annat och i 90 minuter vara en del av laget och ha hundra procent fokus på att prestera som fotbollsspelare och inget annat.
Det var Emmas morfar som tog med Emma till Örjans vall när hon var yngre – och tillsammans såg de HBK spela fotboll.
– Han var den enda i min närhet när jag var yngre som var fotbollsintresserad. Han tog med mig till Örjans vall när jag var yngre. Han var visserligen Halmian men HBK spelade i Allsvenskan så då såg vi dem spela, berättar Emma.
Att vinna Laxacupen och förra säsongen med HBK Dam är två stora fotbollsminnen som Emma bär med sig. Men något som var riktigt stort var när hon var med och spelade i Bankok, i International Children's Games.
– Istället för att representera sitt land representerar man sin stad, så Halmstad var där med fotboll, Laxbuggarna, pingis och rytmisk gymnastik. Det var som ett litet mini-OS, för de som var upp till 15 år. Det var invigning och avslutning och en turnering som vi var med i. Det var en rätt häftigt upplevelse. Det var egentligen futsal vi spelade, och vi lyckades ta en bronsmedalj. Så det var ju en jätteupplevelse. Det var jättestort att spela och sådär, men det var en väldigt häftig miljö att komma iväg till. Det är inte alla som får möjligheten att representera något stort på det sättet, minns Emma.
Det sämsta med fotbollen då? Emma behöver inte tänka länge, utan konstaterar snabbt att förlusterna är sportens baksida.
– Det är ju inte kul att förlora. Jag kan bli rätt tjurig. Det kan hända att jag tjurar i flera dagar. Samtidigt som det är såklart att man lär sig av förlusterna, man blir ju inte bättre av att vinna hela tiden. Man lär sig att handskas med sitt humör också. Det finns en anledning till att man tycker att förlusterna är jobbiga. Men som målvakt kan det också bli väldigt synligt, och att skillnaden mellan vinst och förlust kan vara målvaktens dåliga dag eller dåliga insats. Så man ställer rätt höga krav på sig själv. Det har jag fått jobba med under åren. Och att lära sig att gå vidare. Men ibland måste man få chansen att tjura med. Jag har haft äran några år att ha tio bra spelare framför mig så jag inte har varit så delaktig i spelet – men jag kan ändå vara tjurig. Även om vi vann med 12-1 kan jag vara tjurig. Men jag brukar sätta en deadline för hur länge jag får tjura. Ofta får jag tjura tills nästa träning, så kan jag släppa det sen. Man vill inte umgås med mig efter en förlust, har jag hört.